Doktorn, doktorn!

Vilken doktor? Inte är det Doctor Who, iaf. Nej, jag talar om Dr. Jack Kevorkian, en person som blev världskändis för att offentligt förespråka dödshjälp och som hjälpt över 130 personer att avsluta deras lidande (en på rikstäckande TV i USA). Varför talar jag om denna doktor, och inte mannen som för tillfället spelas av David Tennant? Jo, för det kan intressera er att han har blivit villkorligt frigiven, vilket gör att han mer aktivt kan arbeta för sin sak.

Den där alltid befintliga konstanten.

Ibland skriver jag de märkligaste saker, som kanske inte är så enkla att förstå. Det där alltid applicerbara hermeneutiska fenomenet, då texters innebörd vrids och förändras av nya händelser, kan ibland lägga poesi i en skugga av overståelse, och ibland ta fram dessa till ljuset. I just det här fallet faller en ny innebörd in under en person, fastän grundtanken jag hade med klottret (som jag inte längre minns) ser ut som att missa målet något.

Likafullt innebär den vad det innebär för varje enskild läsare – vem nu hon än är.

Mer eller mindre klar med…

terminen! Woho! Nu väntar bara två månaders arbetslöshet jag måste göra något åt. Måste tjäna lite pengar.

Nu är grammatiktentan över, nu är elevtextanalysen över, och nu är omtentan uppskjuten. Kan det bli bekvämare i kanske en vecka innan jag börjar få ångest över att jag inte har något jobb?

Är ångest förresten något att skriva om? Jag uppfattar det som omåttligt populärt nuförtiden, och jag vet att jag skrivit lite ångest-laddat tidigare. Men ångest är egentligen ingenting för mig. Jag orkar inte längre med ångest. Suck.

Katten ligger med huvudet upp-och-ner och tittar ut i luften apatiskt.

Misshandla.